Speltips på transtema

Ermahgerd, vilken spridning…! Över 900 visningar på mitt komma-ut-inlägg, och så mycket fina och värmande ord på Facebook och Twitter att jag är helt mindblown. Tänk att jag varit så osäker på mig själv att jag inte ens har vågat lita på min omgivning.

I alla fall, så tänkte jag tipsa om lite spel på transtema. Mest är det transfeminint tema kanske (själv är jag då transmaskulin) eftersom jag inte direkt letat ihjäl mig utan tagit det jag vet finns (tipsa mig gärna om spel med transmaskulint tema!) men alla ger de spelaren inblick i hur det kan vara att leva som transperson.

Dys4ia – om att som transkvinna börja med hormonbehandling och hur det påverkar. Av Anna Anthropy.

Mainichi – ett litet rollspel om de emellanåt omöjliga val en transkvinna kan tvingas göra. Av Mattie Brice.

LIM – ett spel där du som rörlig kub måste ta dig i mål och samtidigt försöka passa in, eller vara dig själv och riskera att bli utkastad. Av Merrit Kopas.

När jag letade efter de här spelen som jag själv har spelat hittade jag artikeln “Let’s talk about Birdo” av Laura Kate på The Average Gamer, om de problem som finns i spelkulturen när det gäller transpersoner med fokus på transkvinnor. Hon tipsar om spelet Loved av Alex Ocias, som jag nu spelat några minuter av, och det verkar vara ett intressant spel på temat hur omvärlden alltid lägger sig i de val du gör, men också i sånt du inte själv kan påverka.

Läs också artikeln “Gaming is my safe space” av Jessica Janiuk på Polygon, om hur viktigt det är för transpersoner att det går att välja kön på sin spelarfigur.

I World of Warcraft (som förstås är ett väldans binärt spel – det finns två kön, man och kvinna, punkt slut) kan man som bekant välja kön på sin spelarfigur, och för ett par hundra spänn kan man byta kön ifall man ångrar sig. Om man bara vill prova på det andra könet en halvtimme eller så kan man dricka en magisk dryck. Tänk om det vore så i verkligheten.

Han e en tuff dude i brudförpackning En tuff dude i snyggt fodral

Fotnot: Transkvinna = kvinna som bestämdes ha manligt kön vid födseln, transman = man som bestämdes ha kvinnligt kön vid födseln. För fler benämningar och begrepp, se ordlista på RFLS Ungdoms sajt Transformering.se.

Gästinlägg på Svampriket

Igår gästade jag spelbloggen Svampriket med en text om kulturstöd till spel. Läs den här!

9-åringar och Battlefield

Det var tydligen ett gäng 9-åriga pojkar som gjorde stora ögon när de fick höra att jag spelar Battlefield 3. De hade inte hört talas om någon tjej som spelade Battlefield nämligen. Det gjorde mig sådär smickrad. Ni vet. Fan vad cool jag är, värsta bruden som spelar krigsspel, liksom.

Samtidigt blev jag lite fundersam. De här 9-åringarna spelar alltså Battlefield 3, kanske snart också Battlefield 4, som har rekommenderad 16-årsgräns?

Först vill jag poängtera att jag inte alls är rädd för att dessa 9-åringar kommer att gå bärsärk på skolan eller knäppa sin mormor eller skjuta skallen av pappa. Inte det minsta (om vi hade haft vapenlagar som i USA hade jag varit mer orolig). Möjligen dras redan våldsamma personer till våldsamma spel, men man blir inte våldsam av att spela våldsamma spel (källa: Medierådet).

Däremot är jag fundersam över den världsbild de får. Inget spel kan ensamt få en unge att tro att amerikanska soldater är hjältar och att alla människor med mörkare hud bor i Mellanöstern och är terrorister. Men eftersom jag inte tror att ungar i den här åldern är något vidare insatta i det politiska världsläget eller ser på nyheterna särskilt ofta, och dessutom antar att om de spelar Battlefield lär de säkert spela andra shooters också, tror jag att det bidrar till en snedvriden bild av just konflikter i världen där amerikansk militär är inblandad.

Då så killar, då knäpper vi lite talibaner då.

Dessutom saknas något i krigsspel, som annars strävar efter “realism”, och det är civila. Det är sällan civilbefolkning finns med i de här spelen annat än som opåverkbara kulisser, och man får definitivt inte se barn som dödas, människor som våldtas, småbarn med vapen i hand och droger i blodet – shooterspel är i första hand underhållning, och då måste man lämna den vidrigare sidan av kriget därhän.

Jag säger nu inte att det är fel att göra krigsspel på det sättet. Själv gillar jag att få de “häftiga” delarna av krig i form av spel, känna spänningen och kamratskapet, höra skotten ljuda i dimmiga stadsmiljöer, vara lite lagom rädd, känna tillfredsställelsen i en perfekt headshot – leka lite krig helt enkelt. Visst skulle jag gärna se ett eller annat socialrealistiskt krigsspel på marknaden också, men just Battlefield handlar framförallt om underhållning. Själva dödandet i shooter-spel blir mer av en sport när man är inne i det – man har en måltavla som man skjuter på, mer känslosamt än så blir det inte.

Men före och efter skjutandet ser man de där pixelbaserade formerna som representanter för riktiga människor, och det är inte alltid så roligt. Så de här 9-åringarna – har de äldre personer i sin närhet som de kan prata med ifall de blir rädda, funderar över något, tycker att något är obehagligt och så vidare? För jag tror inte att man kan avfärda det faktum att en 9-åring spelar ett spel med 16-årsrekommendation med “de förstår ju ändå inte, för dem är det bara ett spel”. Barn är oftast medvetna om skillnaden mellan fiktion och verklighet när det handlar om våld, men till och med vi vuxna påverkas av bilder och sinnesintryck.

En 9-åring saknar också i mer eller mindre utsträckning den erfarenhet, kunskap och analytisk förmåga som krävs för att förstå vad Battlefield 3 handlar om utöver att skjuta prick och samla poäng – så vem lär dem hur kriget egentligen ser ut? Vem lär dem att religiös fanatism är farlig oavsett religion, och att en viss hudfärg, en viss kultur, en viss religion inte per automatik är synonymt med terrorism och förtryck?

I Battlefield 3 är den amerikanske soldaten hjälten. Mannen från mellanöstern är terroristen. Den bilden tror jag är mer problematisk än våldet.

Super Hero Bros

The Witcher och berättelseordning

Innan jag satte igång att spela Witcher-serien läste jag de två första böckerna om Geralt från Rivia och hans äventyr (om dem skriver jag här). Det första spelet, The Witcher, utspelar sig någon gång efter den första boken och delar av den andra, något som skickligt utnyttjas i spelets story. Att på förhand veta vem Geralt är och vad som driver honom ger ett intressant perspektiv på den berättelse jag upplever.

Spelets författare bestämde sig någonstans för att slänga på huvudpersonen Geralt en minnesförlust å det mest praktiska slaget – han har full koll på sina svärd och hur man brygger schyssta trolldrycker, men minns ingenting av det som hänt i hans liv tidigare, varken personer han känt eller saker han har gjort. Det underlättar för berättandet såtillvida att ingen tid behöver läggas på att förklara vem han är och var han kommer ifrån, utan spelaren kan köra igång in media res.

På vägen ställs Geralt, och därmed spelaren, inför moraliska och filosofiska val, både i tanke och i handling, som bit för bit hjälper Geralt att förstå vem han är, även om han kanske aldrig kommer att minnas vad han gjort. Det ger också spelaren möjlighet att själv skapa sin egen version av Geralt.

Jag kan ha varit här förut. Frågan är vem som minns det.

I boken presenteras dock en färdig bild av häxkarlen från Rivia, en som visserligen skalas av efterhand och i slutänden visar sig vara något annat än vad både läsaren och Geralt själv trott från början, men ändå en tämligen entydig bild. Det här påverkar mig i mina val, eftersom jag redan har en uppfattning om hur Geralt är. Varje gång jag ställs inför ett avgörande val för min karaktär går jag tillbaka i tankarna till böckerna – hur skulle bok-Geralt ha gjort? Hur såg hans livsfilosofi ut där?

Skulle Geralt gå i säng med en värdshusflicka, även om han inte var dyngrak?

Mig gör det ingenting att ha all denna förhandskunskap. Tvärtom är det bara roligt att stöta på personer som jag lärt känna i böckerna och höra historier om Geralts bedrifter som jag redan har upplevt eftersom det blir en berättelse på två plan. Ett där jag får sitta vid sidan av och hoppa av otålighet eftersom jag ju vet precis vad som hänt tidigare och är sprickfärdig av förväntan över hur Geralt själv ska reagera när han får nya pusselbitar; ett där jag lever mig in i spel-Geralts liv och försöker ta reda på nya saker om mitt förflutna samtidigt som jag måste lösa den uppgift jag ställts inför från spelets början och därmed stöter på nya människor och situationer att förhålla mig till.

Geralt och Dandelion, två vänner som får börja om på nytt.

Alla “spoilers”, all bakgrundsinformation som jag fått genom böckerna, till trots, så tror jag att böckerna hade varit svårare att ta till sig om jag först spelat spelet. I och med min upplevelseordning kan jag forma spel-Geralt utifrån den bild jag fått ifrån böckerna. Häxkarlen i böckerna hade med största sannolikhet känts som en helt annan version om jag först stöpt spel-Geralt efter eget tycke och smak.

Det betyder inte att jag inte rekommenderar böckerna till dem som redan spelat spelen. Själva essensen av häxkarlen från Rivia går inte att välja bort i spelet, och allting är ju ändå gråskalor snarare än svart eller vitt.

Veckans spelglädje – sommarprojekt i spelbloggosfären

Robert på bloggen Spelföräldrarna har dragit igång sommarprojektet “Veckans spelglädje” som går ut på att han varje vecka presenterar ett ämne som varje deltagande bloggare får ge sin syn på. Jag tänker haka på. Det första inlägget kommer inom kort. Läs bakgrunden till projektet här.

En majoritetsmässig minoritet

Surfade in på ett riktigt kul inlägg i debatten om kvinnliga rustningar i mmorpg på MMOSite. Det ser förstås inte alltid ut så här, men i långt högre grad än manliga rustningar visar skrevområde, bröstmuskler etc. En teori är att ju mindre och billigare spelet är, desto mer bikinaktiga blir kvinnorustningarna…

Men det var inte det jag skulle prata om utan det här: motargument. Ett av de vanligaste är “spela ett annat spel då”. Ett annat är “det är ju killar i majoritet”, “det ska väl vara snyggt” och så vidare. Så här vill jag bemöta de argumenten.

1. Spela ett annat spel då.
Jag vill spela det här spelet eftersom det på det hela taget är bra. Jag vill bara att min kvinnliga karaktär ska ha en vettig rustning. Dessutom är det svårt att hitta ett enda spel som inte någonstans har en bikinirustning.

2. Ska det vara diskbänksrealistiskt då menar du?
Att jag ogillar en sak betyder inte att jag älskar raka motsatsen. Rustningar kan vara snygga, till och med attraktiva, samtidigt som de är funktionella och inte visar omotiverade hudpartier. Läs gärna en äkta rustningsmakares åsikter om hur funktionellt kan rimma väl med attraktivt.

 3. Vi ser ju olika ut.
Ja, det gör vi. Män och kvinnor har olika kroppsform och behöver olika utformade rustningar för att det både ska gå att röra sig i och skydda som det ska. Men knepet med bröstformade rustningar för att både få brösten att synas och dessutom skydda dem, går bort eftersom designen dessvärre är direkt livsfarlig.

4. Är det så fult med lite hud?
Bar hud kan vara snyggt och attraktivt/sexigt men blir i vissa fall bara sexualiserat. I fallet med rustningar påstår jag att det är sexualiserat, det vill säga den enda funktion hudblottandet har är att åskådaren ska bli lite tänd. Designen på mansrustningarna gör att karaktären ser häftig och snygg ut, något som ofta ingår i attraktivt/sexigt, men knappast sexualiserad eftersom den samtidigt är funktionell, det vill säga skyddar vitala delar som ljumskar, mage och hals.

5. Målgruppen är ju unga heterosexuella killar.
Nja, det är visserligen mest män som spelar mmorpg men ändå kanske uppemot en femtedel kvinnor, vilka då ingår i målgruppen. Att strunta i en femtedel av sin spelarbas är inte särskilt klokt. Tyvärr är det oftast pengar som snackar, och då hamnar vi på argument 1.

6. Men den manliga spelaren är ju i majoritet, varför ska en minoritet påverka hela spelet?
Av alla kvinnor som spelar så väljer nästan alla att spela kvinnliga karaktärer, medan kanske en minoritet av männen gör det. Då finns det stor anledning att lyssna på just den kvinnliga spelargruppen. Oavsett vem man är så spelar könet stor roll för identifikation – ser jag kvinnor kopplar jag direkt till mig själv: jag är en av dem. Vi må ha hur lite som helst gemensamt i övrigt, men det biologiska könet är detsamma. Alltså blir synen på kvinnor i spelet lika med synen på mig som kvinna i verkliga livet. Och – myten om mannen som en enkelspårig sexuellt inriktad varelse som kräver stålbikini för att vara nöjd med sitt spel förstärks.

Bilderna är från Final Fantasy XIV: A Realm Reborn. Jag hade velat ha förhandsbilderna på Lancer-klassen ur själva karaktärsskapardelen i spelet. Den manliga rustningen är heltäckande. Den kvinnliga har… ett stort hål precis över magen. En rustning med hål för magen. Wow. I ärlighetens namn ska jag säga att det visst finns flera bilder på kvinnokaraktärer från spelet med täckande kläder. Däremot hittar jag inga manliga karaktärer med bara bröst/ljumskar/midjor. Bara en glimt överarm.

Fotnot: Jag har läst statistik över spelarantal etc men hittar inte rätt länkar nu.

Skolk, våld och datorspel

Japp, det är dags för en ny vända om skolk, våld och datorspel i media. Borlänge Tidning fokuserar på antalet timmar som läggs på datorspelande och hur det påverkar kroppen. Läraren Lars Jonsson talar om spel som något som tar fokus från det du egentligen ska göra och rekommenderar lika många timmar fysisk träning som datorspelande. Spelarna själva tycker att spelandet påverkar skolprestationerna positivt, men att de nog lagt på sig några extra kilo av all energidryck under lanande.

Mina fem ören: Fysisk aktivitet i måttlig mängd påverkar fysiskt och psykiskt tillstånd positivt. Troligen får man en bättre spelupplevelse om man mår bra fysiskt och psykiskt. Att kulturutövande har god inverkan på skolresultat vet alla utom möjligen vår skolminister, alltså är det inte konstigt om datorspelande (som inbegriper både spel, kultur och nöje) gör att spelaren klarar sig bättre i skolan.

För lite motion och sömn i kombination med för mycket energidryck kan vara förödande.

Men, så skriver Norrbottenskuriren att spelandet gör att eleverna inte går till skolan alls, eftersom de inte orkar. Läraren Tomas Livbom säger att många av dem är djupt deprimerade, att de fastnat i den onda cirkeln, att det inte går att bara “rycka ur sladden” eftersom det kan finnas andra problem som gör att föräldrarna inte orkar ta tag i just detta. Samtalsterapeuten Maria Norén säger att föräldrarna har ett stort ansvar – till exempel att vara närvarande själva och inte sitta klistrade i mobilen. Norrbottenskuriren skriver vidare om skolkuratorn Ilkka Koskenniemi som tycker att det är dags att börja fråga om datorspelsvanor när det börjar gå dåligt för elever och orsakerna ska kollas upp.

Mina fem ören: Unga mår sämre och sämre. Klasserna blir större och större. Lärarna får mindre och mindre tid till att vara lärare och blir mer och mer administratörer. Det dras in på skolsköterskor och skolkuratorer. Föräldrar har tillgång till hur mycket information som helst vilket skapar osäkerhet, samtidigt som de från “experthåll” får rådet att känna efter själva när det gäller barnuppfostran. Så vad gör barn (och vuxna)? Flyr. Rätt in i den enda värld de kan kontrollera. Och spelen är utformade så att spelaren hela tiden ska vilja komma vidare, så att den hela tiden får belöningar för det den gör och där utmaningsnivån anpassas efter spelarens nivå*.

VARENDA STANS där datorspelsproblematik kommer de här “andra problem” upp i periferin. Andra problem. Problem som prioriteras ner, som hamnar under datorspelsproblematiken. Låt mig, återigen, citera Ludvig Holbergs Jeppe på berget: “Alla säger att Jeppe super, men ingen säger varför Jeppe super.”** På artonhundratalet oroades man över unga kvinnor som flydde in i sina fiktiva romanvärldar, och orden som används är nästan desamma nuförtiden med unga män och datorspelande. Unga kvinnor på den tiden hade inga mål här i livet förutom att gifta sig och föda barn. Unga män nuförtiden har ett liv som arbetslösa framför sig. Då kan man ju lika gärna sig ha kul under tiden…

Kanske är Shepard ledsen för att han bär hela galaxens öde på sina axlar snarare än att han spelar för mycket Battlefield?

Ja och så var det det här med våld och avtrubbning. En studie från Stockholms universitet säger att de som inte spelar våldsamma spel särskilt mycket får högre hjärtfrekvens på natten och sover sämre än de som spelar våldsamma spel i högre utsträckning. Doktorand Malena Ivarsson säger dock till Borås Tidning att det hon låter det vara osagt om våldsspelen är avtrubbande eller inte, men konstaterar att det nog inte är så bra att spela precis innan sängdags.

Mina fem ören: Vad är det som avtrubbas – empati med de datorgenererade offren? Stresskänslighet inför krävande moment som att sikta och skjuta först? Ovanan att se datorgenererade monster som ser äckliga ut?  Och vad räknas som ett våldsamt spel? Innan man kan dra några slutsatser bör man först definiera detta, och det tycks inte studien ha gjort. En del vänjer sig snabbt och ser det som sker på skärmen som en hög pixlar, andra vänjer sig aldrig och slutar därför spela spelen, och åter andra associerar alltför mycket med verkligheten för att kunna se det enbart som pixlar (som jag).

Våldsamt eller bara pixligt?

Slutligen, Penn & Teller har gjort ett, självklart vinklat, program om spelvåld där de på vägen sätter fingret på det verkliga problemet: Människor som mår dåligt.

http://youtube.googleapis.com/v/MaF9nbLo8as&source=uds

* Jag har skrivit utförligare om spelens mekanik i en artikel på temat “Varför spelar vi fortfarande?” i Level presenterar: World of Warcraft nr 3 2013, i butik nu.

** Och tro nu inte att jag likställer datorspelande med supande. Datorspel är inget kemiskt medel som tillförs kroppen.

Massagebesöket

Du ska gå och få dig lite härlig massage. Du väljer ut en studio, bokar tid, och travar dit, förväntansfullt. Massören är duktig, tar i precis så där hårt som du vill och ger dig en helkroppsmassage som kommer att pirra i kroppen flera dagar framöver.

Det är bara det att du tycker att massören har lite långa naglar. Det nyper liksom till lite obehagligt emellanåt. När du påpekar detta ser massören lite undrande ut, tittar på sina naglar och tycker att de är väl så långa som naglar brukar vara. Okej, tänker du, det var kanske bara tillfälligt.

Nästa gång du känner att kroppen är i behov av helkroppsmassage går du till samma studio, för det var ju himla skönt. Återigen en omgång som heter duga, men återigen också de där lite för långa naglarna. Du nämner detta för massören, som ställer sig lika frågande den här gången. “Du kanske har känslig hud?” föreslår massören, och du tänker att det kanske ligger något i det, även om du aldrig känt dig särskilt känslig.

Nå. Du ger studion en chans till, kanske naglarna är nyklippta den här gången. Men icke. Det gör egentligen inte särskilt ont när naglarna kommer åt, men du börjar störa dig på det rätt mycket vid det här laget. Du bestämmer dig för att den här studion får vara nu.

Så hittar du en annan studio, bokar tid och går dit. Som tur är har även denna studio en skicklig massör. Som synd är tycks även denna massör ha lite för långa naglar. Du säger bestämt ifrån att du helst ser att massören har klippt sina naglar till nästa gång, varpå massören snörper lite på munnen och säger att om det inte passar så finns det andra studios att gå till.

Så då gör du det. Överallt stöter du på duktiga massörer med starka händer, men samtliga har lite för långa naglar för att upplevelsen ska vara total. Någon tipsar om en studio som är speciellt inriktade på personer med känslig hud, men när du kommer dit vågar de knappt ta i dig (och de envisas dessutom med att bjuda dig på kletiga marmeladkulor med sötsliskig smak, något som du inte alls tycker om) så dit går du inte tillbaka.

Du börjar förhöra dig med dina vänner. Vad har de för upplevelser av massagestudios i stan? Några tycker att de lite för långa naglarna är väl sådant som hör till, det är ingenting de tänker på (och en del tycker att det är rätt läckert med långa naglar och struntar i att det gör lite ont på somliga), det finns ju andra massörer att gå till om man inte är nöjd, man får väl koncentrera sig på det som är bra, och just det här med lite för långa naglar hör ju inte till själva massagedelen så det kan man väl strunta i. Andra håller med dig, de börjar bli bra trötta på att ständigt få de där lite för långa naglarna nertryckta i skinnet under massagesessionen oavsett vilken massör de går till, men har liksom du själv tänkt att det kanske bara är de som är känsliga, eftersom det är det de fått höra när de har påpekat saken.

Till sist tröttnar du på att inte hitta en massör som har tillräckligt korta naglar och går in på den första studion, slår näven i bordet och kräver en massör med korta naglar. Svaret blir att man inte kan marknadsföra en studio med slagorden “Här har vi välklippta naglar” eftersom det verkar lite fånigt, och dessutom kommer det inte locka så många kunder eftersom det egentligen inte finns något behov av massörer med kortare naglar. För det är ju ingen som klagar på de med lite för långa naglar. Ja, förutom de med känslig hud.

Och själv tänker du att din hud inte varit så känslig om det funnits massörer med välklippta naglar.

Svaret är enkelt: Det är komplicerat

I media ser man mycket rubriker som antingen hyllar eller sågar datorspelens påverkan på oss människor (särskilt yngre). Skillnaden mellan “riktiga” artiklar och blogginlägg från ena eller andra sidan ligger oftast i att artiklarna drar till med fler fakta (relevanta såväl som irrelevanta) och skribenterna/intervjuobjekten med fler titlar (relevanta såväl som irrelevanta). Egentligen är svaret på frågan om huruvida och i så fall hur datorspel påverkar oss mycket enkelt: Det är komplicerat.

När jag till exempel sitter och spelar Mass Effect så finns det en hel rad olika komponenter som påverkar mig på olika sätt. Det finns döäckliga monster som gör mig rädd medan jag spelar och, om jag vore yngre, kanske skulle ha gjort det svårt för mig att sova och ge mig obehagskänslor även de tider jag inte spelade.

Det finns minispel där man till exempel måste ägna sig åt gammal hederlig addition för att klara av att öppna portar, eller andra där man måste se mönster i labyrinter och innan tiden går ut hinna flytta markören genom labyrinten, eller där man ska byta ut trasiga datorchip (i praktiken flytta klossar) i rätt ordning.

Striderna är dels taktiska, där jag måste välja vilka förmågor jag ska använda och i vilken ordning för att vinna striden utan att ta för mycket skada själv, dels måste jag använda finmotorik för att med muspekaren kunna sikta och skjuta trots att jag är påverkad av stress och adrenalinrus, och dessutom ha någon sorts spatial, alltså rumslig, koll.

Jag kan välja att hjälpa folk och tänka på valet av mina konsekvenser, något som lätt kan appliceras på världspolitik och katastrofsituationer, eller varför inte mitt eget vardagsliv. Jag kan också välja att köra den hänsynslösa stilen där ändamålet helgar medlen. Om jag väljer det senare tvingas åtminstone jag, Maria, göra våld på min egen inre moralkompass åtskilliga gånger, även om jag ofta skrattar åt min karaktärs nästan barnsliga brutalitet – kanske med risk för att avtrubbas. Frågan är dock, och den är inte en gång för alla utredd, om detta även påverkar mig i liknande situationer i verkliga livet.

I ett enda spel ryms alltså en hel rad olika saker som kan påverka mig negativt eller positivt, antingen det är känslomässigt eller intelligensmässigt. Därför går det inte att säga att datorspel är bra eller dåligt, för det beror självklart på både spelet och dess innehåll och uppbyggnad, samt på vem jag är och hur jag fungerar.

Som jag sa. Det är komplicerat.

Då kör vi igång igen

Den här bloggen har jag döpt till “…and my shield!” De säger nämligen aldrig så i Sagan om Ringen, när ringens brödraskap bildas där i Rivendell. “You have my sword, and my bow, and my axe”, säger de. Ingen nämner skölden. Den viktigaste av alla. Tanken. Dåligt.

Oavsett vilket spel jag spelar väljer jag slagpåsetypen. I World of Warcraft spelar jag protection paladin, i SWTOR sith juggernaut, i Dragon Age brukar det bli svärdskämpe med sköld och i Mass Effect vanguard. Ineffektivt, enligt somliga. Känns tryggt, tycker jag. Det får ta sin tid.

Rollspel utgör kärnan i mitt gamerliv. Min tillflyktsort, min upplevelsekälla, min kreativitetskatalysator. Rpg och mmorpg. Om detta skall denna blogg handla.

Jag har förut bloggat som Tankadinen (sista inlägget på den bloggen gjordes för ett år sedan, samtliga har flyttats över hit), men från och med nu tar …and my shield! över.