Den verkliga ludonarrativa dissonansen

Tänkte på en sak när jag spelade Wolfenstein: The New Order men som aldrig blev ett blogginlägg just då. Det här med att spelet hela tiden bankar in budskapet att Blazkowicz, alltså spelarens alter ego, är en hjälte. Samma sak med Mass Effect. Man är inte någon menlös nobody från ingen särskild stans, utan har gjort sig ett namn, räddat folk, skjutit sönder saker. Man är Hjälten.

Och samtidigt – vad är det för uppdrag man får egentligen? “Snälla snälla hjälten, min dotter är försvunnen i det stora INTERSTELLÄRA KRIGET som pågår och sist jag hörde av henne var hon på den här planeten som är typ TRE GÅNGER SÅ STOR SOM JORDEN men du kan väl kika efter henne om du är i krokarna…?” Och Shepard ba’ “visst ska jag leta efter henne också medan jag försöker hitta ett sätt att typ rädda RESTEN AV GALAXEN, så, ja, I should go”. Plus att det är en själv, som är just den person som typ hela världen förlitar sig på och som är fullständigt outbytbar, är den som handlöst kastar sig framför reapers och dödsnazistmaskiner och whatnot, istället för att skicka sina soldater.

“Öhj, Shep, en till.”

Eller när Blazko, den stackars jäkeln, i ett av spelets mest förnedrande ögonblick, ombeds hämta en fucking skruvmejsel* en trappa ner. En skruvmejsel. Och på köpet trillar han ner i ett avloppsrör och inga kulsprutor eller dödsnazistelektrictetsvapen någonsin kan rädda honom upp därifrån (ingen klarar ens av att fixa fram ett rep; av dem alla är det Blazko och endast Blazko som är kapabel nog att hämta saker åt andra).

“Fan Blazko, hur lyckas du egentligen hämta allting? Använder du nån app?”

Tänk hur mycket mer intressant det skulle ha varit om det vore tvärtom. Du spelar Vemsomhelst personifierad, den där assistenten som ingen någonsin brytt sig om att lära sig namnet på, som någon höjdare ber hämta en kopp kaffe och som råkar snubbla in i värsta onding-mötet, gömmer sig bakom ett skrivbord, hittar en pickadoll och i blotta förskräckelsen råkar rädda hela världen. Att man får börja från grunden liksom. Bygga upp sitt rykte snarare än att bibehålla det genom slumpmässiga aktioner som varierar från rena rama under till diskborstinköp.

“You will be a minister of death praying for war. But until that day you are pukes.”**

Nog måste det finnas sådana här spel redan, även om jag i fredagseftermiddagens mentala lättja inte riktigt kan komma på något. Men om det finns någon enda ludonarrativ dissonans vars existens jag är beredd att erkänna utan omsvep så är det just denna mellan hjältens besjungelse och springsjasens verklighet.

Om jag i spelet verkligen är en hjälte – låt mig vara en. Annars – kom inte och påstå att jag är en för att i nästa behandla mig som kanonmat och/eller mjölkbud.

När du är klar med den där kan du väl kika in på grannplaneten och hämta en kopp socker är du gullig.

*Det kan ha varit en slipmaskin. Eller ficklampa. Det är inte poängen. Poängen är att det var en helt onödig grej att skicka sin hjältigaste hjälte på.
**Från Full Metal Jacket, förstås.

Advertisements

2 thoughts on “Den verkliga ludonarrativa dissonansen

  1. Tänker på ett avsnitt av Babylon5 säsong 5 när man följer två städare/underhålls-killar som är de som alltid får städa upp efter striderna och allt annat dumt som händer. The True Heroes!

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s