Lyft upp. Släpp fram. Stötta.

Det här är ett långt och spretigt inlägg om hur vi skapar en spelkultur där kvinnor får vara spelare, skribenter och utvecklare i första hand, och inte representanter för hela kvinnligheten nu och för alltid. Här framförs fakta, åsikter och spekulationer. Det är egentligen ingenting nytt. Det här har det skrivits om förut. Jag lägger mitt bidrag till högen och hoppas att ju fler spikar som slås in i det här bygget, desto bättre håller det i längden. Diskutera gärna i kommentarfältet. Vill du ha källor kan jag leta fram, även om det kan ta sin lilla tid. Jag förbehåller mig rätten att ta bort kommentarer utan vidare förklaring om jag anser att de inte har här att göra. Det är inte censur, det är inget brott mot vare sig yttrandefrihetslag eller tryckfrihetsförordning; jag har ingen som helst skyldighet att publicera någon annans ord än mina egna.

Världen är fortfarande är full av skitstövlar som har ihjäl barn och vuxna av ingen annan anledning än endera girighet, hämndlystnad eller religiös övertygelse eller en jävla blandning av alltihop. Och spelvärlden är fortfarande full av skitstövlar som tar varje tillfälle i akt att slutshamea, mordhota, våldtäktshota, och i allmänhet snacka skit om enskilda kvinnor i spelkulturen, vare sig de gör, spelar eller skriver om spel, och ta detta som legitimt bevis på att alla kvinnor i spelkulturen är likadana.

Nu senast en spelutvecklare som heter Zoe Quinn, som bland annat gjort (och fått riktigt mycket beröm för) spelet Depression Quest. Ett spel som finansierades med Kickstarter. Precis som videoserien Tropes vs Women in Video Games av Anita Sarkeesian (Feminist Frequency på Youtube). Och precis som Sarkeesian har Quinn fått helt vansinniga och otroliga mängder “kritik”, det vill säga slutshaming, mordhot, våldtäktshot och allmänt skitsnack, för sina respektive projekt.

Blåsvädret Quinn har hamnat i nu tänker jag inte fördjupa mig i. Det räcker med att häpna över de kopiöst överdrivna reaktionerna på hennes eventuella agerande – särskilt med tanke på att kritiken påstås handla om att hon legat sig till bra kritik på spelet (journalisten skriver på Twitter att han inte ens skrivit någon recension), när utvecklare alltsomoftast fyller spelmedias famnar med t-shirts och surfplattor och betalar spelare för att göra videos med sina spel helt öppet utan att någon höjer på ögonbrynen (såvida nu inte spelaren har en annan åsikt om spelet än recensenten; då minsann snackas det om köpta journalister).

De flesta, förutom de s k kritikerna själva, är överens om att såna här stormar av horribla proportioner i första hand handlar om att de utsatta i fråga råkar vara kvinnor och agera någonstans inom spelkulturen, en kultur som överlag domineras av män, även om detta ser olika ut beroende på vilket område man tittar på.

Lugna sig, lugna sig, invänder nu X antal förståsigpåare med enligt egen utsago könsneutrala glasögon, nog händer väl detta män också?

Jo, jo. Visst. Det händer män också. Finns flera exempel på manliga utvecklare som brutit ihop, lagt ner, gett upp, på grund av skitstövlar i spelkulturen som fan inte kan lära sig skillnaden mellan konstruktiv kritik och rent jävla skitsnack. På individnivå är det sämst. Värdelöst. För varje person i spelkulturen som ger upp sin dröm, sitt fritidsintresse, för att ett gäng kukhuvuden (och ett mindre antal fittskallar) inte kan bara GE FAN någon endaste liten gång, så dör en älva i Hyrule.

Emellertid finns det en stor skillnad mellan behandlingen av män som begår misstag i spelvärlden och kvinnor som begår misstag i spelvärlden. Som alltid i sammanhang där en sorts människor dominerar så ser denna majoritet allt som individer ur minoriteten gör som något hela minoriteten står för. Webbserien xcdc illustrerar det hela klockrent:
I hela spelkulturen är det jämnt lurv mellan kvinnor och män, sett till antal människor som spelar någon form av spel över huvud taget. Sen varierar fördelningen efter genre (och enligt somliga spelare är det bara shooters som räknas som Riktiga Spel™, och som av en händelse råkar det vara en majoritet manliga spelare som föredrar shooters…) men om vi tar en titt på utvecklarsidan och skribentsidan så är en klar majoritet av dessa snoppbärare som definierar sig själva som män*.
För att komma tillrätta med detta listar jag härmed tre saker både män och kvinnor måste försöka lägga av med, även om det förmodligen sker utan att man egentligen är medveten om det eller menar något illa med det.

1) Att anta att män är white knights och kvinnor är ogina bitchar
När jag i förbifarten läste ett par svenska röster om det här med Zoe Quinn så var min första tanke “jaha, det är ju typiskt att det bara är män som skriver om det här”. Texterna var förstås bra, (Jimmy Håkansson och Michael Gill), men vän av ordning undrar ju varför inga kvinnor rycker ut till sin systers försvar. Och så insåg jag rätt snart att jag automatiskt dömt ut herrarna ifråga som white knights, som snabbt drar ut till Quinns försvar, och alla andra kvinnliga spelutvecklare och spelskribenter som ogina bitchar (för ibland är det tyvärr en strategi bland kvinnor att plocka ner dem av ens egen sort som kommer upp sig, när man istället borde gratulera och stötta).
Ut och leta fler röster, med andra ord. Och vet ni vilken kvinna som faktiskt har skrivit om det här? ZOE QUINN SJÄLV. Världsomvälvande, inte sant. (Här är hennes tumblr förresten.) Fruzsina Eördögh har också skrivit om det. När jag med glasögonaktig sökmotor försökte hitta fler texter hittade jag mest reddit-trådar och liknande, och dem tänker jag inte ge mig in i för alla lysblommor i Lemuria. Men jag ger mig sjutton på att en utslängd fråga på Twitter skulle ge fler svar.

En anledning till att kvinnor dock inte alltid skriver försvarstexter när andra kvinnor hamnar i skottlinjen kan också vara rädsla för att själva bli indragna och nerdragna. Även de som kämpar hårdast får slut på energi till sist. Och män som rycker ut riskerar att klassas som white knights, eller att de lajvar feminister bara för att få ligga, eller plocka pk-poäng, eller vad det nu kan vara. Hatmobben är väldigt effektiv på att bryta ner.

2) Att anta att detta är en enskild företeelse
Om man hävdar att det här som en enskild företeelse där en kvinnlig individ begått ett misstag och får fan för det som just individ (precis som många av Sarkeesians kritiker gör) visar man i och för sig förståelse för att även kritikerna och smutskastarna är individer och inte borde straffas för att de möjligen är skitstövlar, MEN man drar samtidigt på sig skygglappar för strukturer och ger indirekt grönt ljus till nästa skitstorm av löjeväckande proportioner.

Varje enskilt fall har självklart variabler som förklarar delar av det som hänt just där och då. Varje enskilt fall bör också ses på som just ett individuellt fall, av anledningar jag nämnde i början av texten. Men – och det här kanske är svårt att ta in – man kan se saker ur flera olika perspektiv. Man kan skilja på individ och kollektiv, man kan skilja på enskilda företeelser och strukturella. Och det bör man göra, så att man i nästa enskilda fall åtminstone kan säga “nu gör ni ju samma sak som med Sarkeesian, det vill säga EXAKT det där som ni påstår att ni inte håller på med”.

3) Att anta att det inte finns några kvinnor bara för att man inte ser eller hör dem
Ungefär två veckor efter att Åsa Roos och jag skrivit en debattartikel om GTA V och sexism inom spelkulturen i Aftonbladet skrev en manlig spelskribent en krönika om hur förfärligt det var med sexismen i spel och “varför SKRIVER ingen om det här??”. En medarbetare på Level skrev i ett kommentarfält till en blogg, som funderade över varför det finns så väldans få kvinnliga spelskribenter på de stora svenska spelmagasinen, att de söker med ljus och lykta efter kvinnliga skribenter***, alltmedan Loading, sajten som ägs av samma förlag som tidningen och delvis har samma medarbetare, har flera kvinnliga redaktionsmedlemmar.

Nu handlar just de här två exemplen om skribenter och inte spelutvecklare som ju Zoe Quinn är. Ändå illustrerar de ett par vansinnigt frustrerande scenarion. För vet ni? Det har redan skrivits hyllmeter om sexism i spel, varför feminism är viktig. Och det finns redan massvis med kvinnliga skribenter. På samma sätt som det finns kvinnliga utvecklare. Om man inte vet att folk skrivit om sexism i spel tidigare, eller att det visst finns kvinnliga spelskribenter i Sverige, eller tror att hela Sveriges samlade utvecklarkår består av heterosexuella män, ja då har man mycket research att göra.

Nämnda Åsa Roos är spelutvecklare, föreläsare och rollspelrecensent (bland annat) som skriver om detta med både egen erfarenhet och generell kunskap om hur kvinnor** behandlas av män** i spelbranschen – hennes hyllmetrar om ämnet är obligatorisk läsning. Seså. Läs. Anna Antropy är indiespelutvecklare (bl a Dysforia) med transbakgrund. Ina Bäckström – utvecklare på Paradox Interactive. Linnea Harrison – level designer på EA. Och nu när jag inte kommer på fler på rak arm så har Rättviseförmedlingen en hel lista på kvinnor som sysslar med spel på olika sätt.

Kvinnor finns visst. Även i spelens värld. Bara att tända den där lyktjäveln.

Lyft upp. Släpp fram. Stötta.

Dessa kvinnor är nödvändigtvis inte bättre på att jobba med spel än exakt alla andra män i hela branschen. Men fortfarande jobbar de också med spel, de är tillräckligt bra (det är få som är bäst, även om det är män som är det), och ibland har vi svårt att komma ihåg det. För ju mindre en syns, desto större risk för att man, när man väl syns, tvingas representera HELA den grupp man tillhör.
Det är ett jävligt tungt ok att bära. Minsta lilla man hamnar ur balans så tippar man ur ena hinken, och då far hela rasket i backen. Medan normen traskar förbi med varsin halvfull sandlådehink och nedlåtande konstaterar att de minsann kan bära vatten utan problem medan ickenormen bara ägnar sig åt fåfänga försök.
Och självklart är det här applicerbart på vilket majoritets-/minoritets-förhållande som helst, och det är därför det är så viktigt med antal. Det är inte viktigt att ha exakt lika många kvinnor som män, men det är viktigt att ha fler än en token. Först då kan vi se individer och inte kön.

Så. Hur kan spelkulturen göra för att fortsätta göra hela spelkulturen, från spelare till utvecklare till skribenter, öppen och bekväm för människor av alla kön?

Tre grejer. Lyft upp. Släpp fram. Stötta.

Har du länkat till fem artiklar om e-sport av män? Leta upp fem till skrivna av kvinnor. Är panelen du ombetts vara med i redan fylld till brädden av representanter med samma kön som du? Tipsa dem om några av annat kön. Kommer du bara på Åsa Roos när du tänker på bloggare som skriver om feminism och spel (ähum)? Ta genast och utöka din lista (check).

Och när skitstormarna drar in över nästa människa i spelkulturen som råkar definiera sig som kvinna, så läs speljournalisten Leigh Alexanders checklista på hur man bör bete sig i händelse av sexism på nätet (en bloggpost som självklart inte skritis av en slump).

Det var ett par killar på Twitter som uttryckte att de efter Quinn-historien bara kände för att lägga ner helt och hållet. Aldrig mer ta i ett spel. Hålla sig borta från mediet och dess kultur helt och hållet. Jag förstår dem. Jag bad dem också tänka på hur dessa kvinnor känner sig. Och vad de själva, i egenskap av majoritet, norm, eller vad man nu vill kalla det, kan göra:

Lyft upp. Släpp fram. Stötta. Och titta efter en gång till, om du nu tror att det inte finns något du kan göra eller någon du kan lyfta upp, släppa fram eller stötta. 

Snart, Vella och Jake, snart kan ni leka tillsammans på lika villkor.
*Inte alla män har snopp. Inte alla kvinnor har snippa. Paraplybegreppet för människor som inte är cis, dvs när biologiskt kön överensstämmer med det kön man själv definierar sig som, är transperson. En transperson tillhör fortfarande det kön han/hon/hen identifierar sig med även om de medfödda genitalierna anses tillhöra något annat kön. I det här inlägget räknar jag människor som identifierar sig med män som män, människor som identifierar sig med kvinnor som kvinnor. Oavsett genitalier.
**Inte alla kvinnor, inte alla män, okej, okej. Det finns kvinnor som aldrig eller mycket sällan har upplevt negativ (eller positiv) särbehandling av män. Det är också med största sannolikhet fler män som respekterar sina medmänniskor oavsett kön än som inte gör det, även om de senare tycks vara flest om man läser kommentarfälten på de största gamingsajterna. Dock är man inte alltid medveten om att man själv kan vara en del av, och bidra till, de strukturer som missgynnar minoriteter (detta gäller oavsett vad för kön, färg och/eller sexuell läggning som är norm inom det område man befinner sig i).
*** Jag själv har skrivit för Levels dottertidning om mmorpg och har haft personlig mailkontakt med redaktören för “stora” Level, och Elin Ekberg skrev ett tag men slutade få uppdrag, och Louise Stigell har fått tjata in sig med krönikor emellanåt, så tre skribenter med snippa kunde de åtminstone hitta med eller utan ljus och lykta. Sen vet jag inte riktigt vad de gör när de väl har hittat dem. Konstaterar att de finns? Självklart krävs det två för att dansa tango – inga stekta sparvar flyger in i munnen osv. Men om det nu är så att kvinnliga skribenter inte självmant söker sig till de stora magasinen/sajterna, eller om de tackar nej till att skriva för dem, då kanske spelmedia borde ta sig en funderare på vilka intryck de själva ger, vilket klimat som råder i deras värld, vad för löner och förmåner de erbjuder och så vidare. Unga kvinnor är väldigt benägna att välja bort kreativa eller konstnärliga yrken som inte anses vara riktiga jobb (dvs gå att försörja sig på) jämfört med unga män, något som spelmedia med sin tveksamma tradition av att låta skribenter jobba utan lön för att de ju får gratis spel och publicitet och får jobba med något de ääälskar, borde fundera riktigt mycket på.
Advertisements

2 thoughts on “Lyft upp. Släpp fram. Stötta.

  1. Du sätter ord på allt jag tänker kring den här debatten. Det är sådant hyckleri att indieutvecklare hängs ut och får sina liv förstörda pga samma korruption som de stora bolagen och förläggarna skapat och implementerat i typ hela industrin. Och att hatarna sedan har mage att göra det till en kvinnofråga.

    Like

  2. Mm. Och inte hjälper det att “Inte Alla Män” beter sig som svin eller att “Inte Alla Kvinnor” utsätts och därmed inte ser att problemet finns, för “Tamejfan Alla Har Ett Jävla Ansvar”. Usch vad jag svär.

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s