Pirret i magen

Jag beskrev hur vi brukar spela rollspel i World of Warcraft för en god vän (du kan läsa hans egen blogg här) och han, i egenskap av gammal rollspelsräv, tyckte inte att det var riktigt rollspel. “Njao,” tyckte jag. “Ni är ju begränsade av den värld som finns, allt ni ser omkring er, med ett riktigt rollspel bestämmer man ju själv hur området ser ut och vad ni gör.” “Nja fast det är ju halva poängen, man slipper tjafsa med tärningar och långa beskrivningar och sånt,” sa jag. “Men upplevelsen är ju densamma. Jag rollspelar ju för att spela en roll, inte för att slå tärningar.”

För det är ju så. Oavsett var jag rollspelar, om det är med papper och penna runt soffbordet, om det är iförd vampyrsmink och svart långklänning på en nattklubbsinredd fritidsgård, under en gran i skogen med ett latexsvärd vid sidan eller som digital krigare i en digital värld, så är det upplevelsen jag är ute efter. Känslorna. Pirret i magen.

Min roll i World of Warcraft har en bakgrundshistoria precis som mina andra rollkaraktärer har. Jag har bestämt hur han ska se ut, vad han ska ha för yrke, vad han tycker om och vad han inte tycker om. Visst, klart att spelet i sig begränsar i viss mån. Det finns inte oändligt med valmöjligheter och jag kan inte göra alla stunts jag kan göra i ett traditionellt rollspel, eftersom det inte finns inprogrammerat att till exempel flyga omkring och skjuta blixtar (sånär som på i strid, möjligen). Dessutom finns en hel hoper spelare även på rollspelsservrar som inte bryr sig det minsta om rollspel utan glatt fläktar på i sina questkedjor utan en tanke på hur de skulle uppfattas i ett rollspelsscenario.

Men jag kan också påverka. Själva spelmomentet som i papper-och-penna-rollspel sköts med tabeller, tärningsslag och beskrivningar, det går av sig självt i spelet, om man så skulle vilja. Eller så hittar man på egna npc:s, kör med health points och /roll (dvs slå en tärning i spelmekaniken) och allt sånt så det blir mer traditionellt rollspel, fastän vi fortfarande använder oss av spelet som visualisering.

En riktigt bra rollspelssession är en riktigt bra rollspelssession. En papper-och-penna-omgång gör att man får använda sin verbala förmåga, gestikulera och leva sig in i rollen på det fysiska sättet. En WoW-omgång gör att man får använda sin litterära förmåga, väva berättelser för sig själv och andra, ihop med andra, och leva sig in i rollen på det intellektuella sättet. Ungefär. Men känslorna blir desamma. Pirret i magen.

Någon skrev på Twitter att rollspelare är duktiga byråkrater. Men det är ju bara en aspekt av det hela. De som gjorde den upplaga av Drakar och Demoner som kom efter Chronopia-upplagan skrev i förordet “Vi älskar att slå tärningar” och tappade mig sålunda redan i farstun. Visst är det kul att låta tärningarna avgöra i stridens hetta, men att dotta roll är något av det trökigaste som finns, enligt mig.

Det fanns en tid då somliga fantasylajvare såg ner på vampyrlajvare eftersom de senare inte syr sina egna dräkter från ull till färdig mantel, för att de inte lever i sin roll dygnet runt i sju dagar. Så vadå, tänker jag. Rollspel som rollspel. Det är att spela rollen som är grejen, inte sättet. Och när jag rollspelar ut min WoW-karaktärs höjdrädsla, nog tusan slår mitt eget hjärta dubbelt så fort, en spegling av det jag beskriver i text i spelets chatkanal.

Sedan har ju WoW en rätt klar fördel jämfört med traditionella spel, för oss som är lite till åren komna och har ynglat av oss och börjat jobba för pengar vi får behålla. Jag kan rollspela en timme på onsdagkvällen, eller några fler på fredagkvällen, utan att behöva gå utanför dörren. En Riktig Rollspelssession, papper-och-penna-varianten, innebär att man träffas strax efter barnläggning, snackar skit en timme, gör i ordning roller i två timmar till, sätter igång att spela och måste avbryta runt ett då två av oss har somnat i soffan… eller hur går det till hos er?

Det är klart. Att spela rollspel i vår fysiska värld är dökul. Men det jag vill komma åt är att vi har något gemensamt, vi WoW-spelare och de Riktiga Rollspelarna, såväl tabelldreglare som dräktfanatiker, och det är Upplevelsen. Känslorna. Pirret i magen.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s