Rollspel i all enkelhet

För att upprätthålla någon sorts standard i gillet, trots att medlemmarna har plugg, jobb och Guild Wars 2 som ockuperar deras hjärnor, så arrangerar en av våra fina officerare ett litet rollspelsevent varje vecka ungefär. Sist gick det lite trögt, det var bara jag och hon, men vi är så himla bra rollspelare (ryggdunk) och våra karaktärer har så mycket historia ihop att det gick lika bra för det.

Häromdagen var det fler som dök upp och vi gav oss av till en närbelägen gruva som kryllade av små stenspindlar och större stenspindlar. Vi skulle hitta en stackars vilsekommen pandarenyngling som troligen fastnat i ett stenras eller i värsta fall dödats av stendjuren.

Det är en lustig kombination av gammalt hederligt bordsrollspel vi håller på med, där spelledaren med ord beskriver miljö, omgivningar, väder, och personer som spelarna träffar efter vägens gång, och det faktiska digitala spel som vi rör oss i, det vill säga World of Warcraft. En del ingame-prylar – gruvarbetare i det här fallet – får man tänka bort, andra – vagnar utanför gruvan – går att använda i spelet. Man går lite på känn, är man osäker frågar man spelledaren.

En del av oss klär ner oss, sätter på oss låglevelgear som vi transmoggat till nåt häftigare, för att undvika instakilling när vi tar oss an monster. Det är kul att rollspela strider, men det är lika kul att utkämpa dem “på riktigt” – särskilt när monstren är så starka i jämförelse med ens låglevelgear att det faktiskt blir riktigt svettigt innan man får död på dem. Problemet är om man är spellcaster, eftersom spells kan göra samma skada utan oavsett vilken rustning man har (hett tips är också att plocka bort trinkets och ringar, de gör stor skillnad).

Somliga har uttryckt att den här typen av event är tråkiga, inte minst vandringar till och från de platser där uppdragen ska slutföras. Ibland handlar det förstås om olika preferenser, att de föredrar actionstinna events som börjar i hundranittio och slutar i en bergvägg. Ibland tänker jag elakt att de helt enkelt är dåliga rollspelare.

Visst gillar jag fartfyllda actionevent också, men jag tycker lika bra om de mer långsamtgående. Jag kan tänka över min rollfigur, fundera ut hur jag borde reagera i olika situationer, småprata och käftas med de andra rollerna, lära känna dem bättre, lyssna på deras samtal, eller kanske roa dem med skämt och bjuda dem på små berättelser från min figurs bakgrundshistoria.
Efter eventens slut brukar de flesta fortsätta rollspela, sätta sig på värdshuset med en bit mat och något starkt att dricka, och bara prata om allt och inget. Det ger mycket känsla, både av gemenskap och av atmosfär.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s